Fürstelärare

Att vara förstelärare är ett utmanande uppdrag speciellt i små organisationer. Den som tidigare varit en i kollegiet ska helt plötsligt vara expert och försöka utveckla sina kollegor vilket inte alltid ses med blida ögon. Jag läser ganska ofta om förstelärare som är frustrerade för att de snarare motarbetas än ses som en resurs. Åsa Söderström som är förstelärare på Stadsgårdsskolan skrev på Facebook idag:
Jag har på sistone även uppmärksammat att inte bara jag själv har en utsatt roll som ensam förstelärare. Jag börjar märka en tendens till att jag uppfattas som en slags chefsperson, och när jag uttrycker min egen åsikt eller känsla kan kollegor känna sig osäkra på om de vågar tycka annorlunda. Det tål att tänka på. Hur ser ni andra på de känslomässiga och sociala konsekvenserna av er befordran? Är det någon som känner igen sig?
Det var fler än jag som kände igen mig i Åsas tankar. Första året med en ny reform kan man räkna med att det blir problem, speciellt när det är pengar iblandat. Jag tror att de flesta förstelärare vill att arbetet ska leda till att hela skolan utvecklas och då måste skolorna hitta ett sätt att komma runt det här problemet. Att arbeta med Kollegialt lärande där hela kollegiet tillsammans sätter utvecklingsområden kanske är en väg framåt?

Blogg 100 – nr 22

Annonser

Om fossing

En lagom klumpig lärare som lever efter devisen "Lös problemet"
Det här inlägget postades i Blogg100. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s